SELMA LAGERLÖFTal vid nobelfesten10 december 1909Ur Troll och människor (1915)❦Kungliga högheter! Mina herrar och damer!Det var för några dar sen, då jag satt på tågetför att resa till Stockholm. Det led mot kvällen.Det var mörkt ute och rätt skumt i kupén. Minamedresande slumrade var och en i sitt hörn, ochjag satt tyst och hörde på tågets dån, då detbrusade fram på skenorna.Medan jag satt där, kom jag att tänka på allade gånger, som jag hade rest till Stockholm. Somoftast hade det varit för något svårt. Jag hade faritdit för att ta examen, och jag hade farit dit medmanuskript för att söka förläggare. Och nu var jagpå väg dit för att ta emot Nobelpriset. Det var inteutan, att jag tyckte, att det var svårt, det också.Hela hösten hade jag levat i mitt gamla hem iVärmland i den största ensamhet, och nu skullejag nödgas träda fram bland många människor.Det var, som om jag hade blivit skygg för liv ochrörelse därborta i ensligheten, och jag blev ängsligvid tanken på att åter nödgas visa mig ute ivärlden.2Men i grunden var det ju en så förunderligtstor glädje att få ta emot priset, och jag söktefördriva min ängslan genom att tänka på dem,som skulle bli glada åt min lycka. Det var mångagoda gamla vänner, det var mina syskon, och förstoch främst var det min gamla mor, som sattdärhemma och gladde sig åt att ha fått upplevadenna stora tilldragelsen.Med detsamma kom jag att tänka på min far,och jag kände en stor saknad över att han intelevde, så att jag kunde berätta honom, att jag hadefått Nobelpriset. Jag visste, att ingen skulle hablivit så glad som han. Aldrig har jag råkat någon,som har hyst en sådan kärlek och vördnad fördiktning och diktare, och om han nu hade fåttveta, att Svenska akademien hade tillerkänt migett stort diktarpris … Det var en riktig sorg, att jaginte fick tala om det för honom.Var och en, som har farit på tåget i natt ochmörker, vet, att det kan hända, att vagnarna långastunder glider framåt märkvärdigt stilla utan enskakning. Buller och rassel upphör, och det jämnadånet från hjulen förbyter sig i stillsam ochentonig musik. Det är, som om järnvägsvagnarnainte längre fore fram på syllar och skenor, utanglede bort i rymden. Nå, just som jag tänkte på attjag ville råka far, hände något i den vägen. Tågetbörjade ila framåt så ljudlöst och lätt, att jagtyckte, att det omöjligt kunde vara kvar på jorden.Och så började mina tankar leka: «Tänk, om jagnu fore till min gamle far i himmelrik! Jag tycker3mig ha hört, att sådant har hänt andra; varförskulle det inte hända mig?«Järnvägsvagnen fortfor att glida framåt tystoch ljudlöst. Men vart den så for, så hade denlångt att färdas, innan den nådde målet, och minatankar hann fram före den.«När jag nu råkar far,« tänkte jag, «sitterhan nog i en gungstol på en veranda och harframför sig en solig gårdsplan, som är full avblommor och fåglar, och naturligtvis håller han påatt läsa Fritjofs saga. Och då far får se mig, läggerhan ner boken och skjuter glasögonen upp ipannan, och så reser han sig och går emot mig.Och han säger «goddag« och «välkommen« och«Nej, är du ute och går!« och «Hur står det tillmed dig, flickan min?« – alldeles på det gamlasättet.Först då han har satt sig till rätta igungstolen igen, börjar han undra varför jag harsökt upp honom. «Det är väl inte något på tokdärhemma?« frågar han plötsligt.«Nej då, far, det står bra till.« Och jag ämnarjust tala om nyheten, men så tycker jag, att jag villgömma på den en smula, och därför gör jagliksom en omväg. «Jag har bara kommit för att bedig om ett gott råd,« säger jag och tar an ettbekymrat utseende. «Det är så, att jag har råkat istora skulder.««Jag är rädd för att du inte kan få myckenhjälp med den saken hos mig,« säger far. «Mankan visst säga om det här stället som om de gamla4herrgårdarna i Värmland, att här finns alltingutom pengar.««Det är inte heller för pengar, som jag är iskuld,« säger jag. – «Det var värre, det,« svararfar. «Tala nu om allting från början, flickan min!««Det är inte för mycket, att du hjälper mig,«säger jag, «för det är nog ditt fel från början.Kommer du ihåg hur du brukade sitta vid klaveretoch sjunga Bellman för oss barn, och minns duhur du lät oss läsa Tegnér och Runeberg ochAndersen ett par gånger var vinter? På det sättetvar det, som jag råkade i min första stora skuld.Far, hur ska jag kunna vedergälla dem för att delärde mig att älska sagorna och hjältedåden ochfosterjorden och människolivet i all sin storhetoch i all sin skröplighet?«När jag säger detta, sätter far sig till rätta igungstolen och får ett vackert uttryck i ögonen.«Jag är glad åt att jag var med om att skaffa digden skulden,« säger han.«Ja, det kan du ju ha rätt i, far,« säger jag,«men du får komma ihåg, att det inte är slut meddetta. Du får tänka på att jag har en sådan mängdfordringsägare. Tänk på alla de där fattiga ochhemlösa kavaljererna, som brukade fara omkring iVärmland i din ungdom och spela kille och sjungavisor! Till dem står jag i skuld för galna äventyroch upptåg och skämt i oändlighet. Och tänk påalla de gamla, som har suttit i små grå stugor iskogsbrynet och berättat om näck och troll ochbergtagna jungfrur! Det är väl de, som har lärt5mig hur det kan bredas ut poesi över hårda fjälloch svarta skogar. – Och så, far, tänk på alla debleka och hålögda munkar och nunnor, som harsuttit i skumma kloster och sett syner och hörtröster! Till dem står jag i skuld för lån ur denstora legendskatten, som de har samlat sig. Ochtänk på dalbönderna, som drog till Jerusalem! Ärjag inte i skuld hos dem, därför att de gav mig ettstordåd att skriva om? Och det är inte nog med attjag står i skuld hos människor, far, det är helanaturen också. Det är markens djur ochhimmelens fåglar och blommor och träd, – de harallesammans haft sina hemligheter att berättamig.«Far bara nickar och småler, medan jag sägerdetta, och ser inte alls bekymrad ut. «Du måtte välförstå, att det är en stor skuldbörda, far?« sägerjag och blir alltmer allvarsam. «På jorden vetingen hur den ska gäldas. Jag trodde, att ni visstedet här i himlen.« – «Ja, det vet vi nog också,«säger far och tar saken lätt, som han brukar. «Detska nog bli råd för dina bekymmer. Var inte rädd,barn!««Ja, men, far, det är ändå inte nog meddetta,« säger jag. «Jag står också i skuld hos alla,som har ryktat språket, som har smitt och formatdet goda verktyget och lärt mig att nyttja det. Ochstår jag inte i skuld till alla dem, som har diktatoch skrivit före min tid, som har gjort det till enskön konst att berätta om människoöden, som hargett uppslag och anvisat vägar? Står jag inte i6mångfaldig skuld till dem, som i min ungdomfrämst bar upp dikten: hos de stora norrmännenoch de stora ryssarna? Står jag inte i skuld därför,att jag har fått leva i en tid, då mitt eget landsdiktning har stått i högsta blomstring, därför attjag har fått se Rydbergs marmorkejsare, Snoilskysdiktvärld, Strindbergs skärgård, Geijerstamsfolkliv, Tor Hedbergs skådespel, Anne-CharlotteEdgrens och Ernst Ahlgrens nutidsmänniskor,Helena Nybloms dikter, Heidenstams Österland,Sophie Elkans levandegjorda historia, FrödingsVärmlandslåtar, Levertins legender, HallströmsThanatos och Karlfeldts Dalmålningar och såmycket annat framträda ungt och nytt, eggandetill tävlan och befruktande för drömmen?««Ja, ja,« säger far. «Du har rätt, du är i storskuld, men det ska det nog bli råd med.««Jag tror inte, att du riktigt förstår hur svårtjag har det, far,« säger jag. «Du har nog intebesinnat, att jag också står i skuld till mina läsare.Vad har jag inte allt att tacka dem för: alltifrånden gamle kungen och hans yngste son, somsände mig ut på min gesällvandring till södern, tillde små skolbarnen, som klottrar ihop ett tack förNils Holgersson? Vad skulle det ha blivit av mig,om man inte hade velat läsa mina böcker? – Inteheller får du glömma dem, som har skrivit ommig. Kom ihåg den store danske kritikern, somvann mig vänner över hela sitt land bara med ettpar ord! Och tänk på honom, som nu är död ochsom tillblandade sin dryck på bittert och ljuvt7konstfullare, än någon har gjort hos oss före hanstid! Tänk på alla dem, som i främmande land hararbetat för mig! Jag har skuld, far, både till dem,som har berömt, och till dem, som har tadlat.««Ja, ja,« säger far, och jag tycker inte, att hanser så lugn ut. Han börjar visst förstå, att det inteblir så lätt att råda mig.«Kom ihåg alla, som har hjälpt mig, far!«säger jag. «Tänk på min trogna vän Esselde, somsökte öppna en väg för mig, då ännu ingen annanvågade tro på mig! Kom ihåg de många, som harvärnat om min diktning och skyddat mitt arbete!Och kom ihåg min goda vän och reskamrat, sominte bara förde mig till södern och visade mig allkonstens härlighet, utan också gjorde hela livetljusare och rikare! Och tänk på all kärlek, som harmött mig, tänk på all heder och utmärkelse! Kandu inte förstå, att jag behöver komma till dig föratt få veta hur man betalar sådana här skulder?«Far har sänkt huvudet och ser inte såhoppfull ut som i början. «Jag tror visst, att detinte blir så lätt att finna hjälp för dig, flickanmin,« säger han. «Men nu måtte det väl varaslut?««Nej, hittills har det väl ändå varit så, att jaghar kunnat bära det,« säger jag. «Men nu kommersnart det allra värsta. Det var därför, som jag vartvungen att gå till dig och fråga om råd.««Jag kan inte förstå, att du kan råka i värreskuld,« säger far.8«Åjo,« säger jag och så talar jag om «det« förhonom.«Aldrig kan jag tro, att Svenskaakademien …« säger far. Men i detsamma ser hanpå mig, och då förstår han, att «det« är sant. Ochdet börjar rycka i varenda rynka i hans gamlaansikte, och han får tårarna i ögonen.«Vad ska jag säga till dem, som har beslutat iden här saken, och till dem, som har anmält migtill pris?« säger jag. «För tänk på detta, far: det ärinte bara ära och pengar, som de har gett. De harhaft en så god tro om mig, att de har vågatutmärka mig inför all världen. Hur ska jag plånaut den tacksamhetsskulden?«Far sitter och grubblar litet, men så torkarhan bort glädjetårarna ur ögonen, skakar på sigoch slår näven i stolkarmen. «Jag vill inte sitta härlängre och fundera på saker, som ingen, varken ihimmel eller på jord, kan ge svar på,« säger han.«Är det så, att du har fått Nobelpriset, då bryr jagmig inte om annat än att vara glad.«Kungliga högheter! Mina herrar och damer!Då jag inte fick bättre besked på alla mina frågor,så återstår mig bara att be er deltaga i dentacksamhetens skål, som jag har äran föreslå förSvenska akademien.❦PDF från Litteraturbankens skolaTexten är hämtad ur Troll och människor (1915).http://lb.se/f/LagerlofS/t/TrollOchMann/sida/235/etext
